Polyamorous Metallicum

Sara har brutit upp från sin långa monogama relation och börjar ifrågasätta allt i grunden. Hon har varit ihop så länge med Johan att hon inte riktigt vet var hon börjar och han slutar, för att de varit ihop en evighet, blivit vuxna och vuxit ihop.

 I hennes värld var kärleken lika med honom, den första och största kärleken, den bästa vännen och kumpanen för livet. Han var allt, den som tröstade och stöttade. Mitt i det där fanns det som skavde, de emotionella skitfläckarna som nedkladdat henne, de patriarkala mönstren som hon först på senare tid börjat se allt klarare. Men hon är samtidigt ambivalent. Känslorna bråkar med varandra, hon känner skam över att hon återigen inte kan nöja sig. Sara dissekerar trots det sin och samhällets normativa syn på kärlek, den obligatoriska berättelsen om att finna den stora kärleken och att man sedan ska hålla fast vid den. Två blir en för evigt och så är det bara. Om man ändå tror att man skulle vara lyckligare utan varandra bryter man mot en norm så stark att den inte ens behövde benämnas. Men Sara kände sig tvärtom inte alls speciellt misslyckad.

 Sara dissekerar kärleken, lysande skarpt om än med några fallgropar på vägen. Skarpsinnet dyker upp med jämna mellanrum och hon sätter ord på det jag själv har haft svårt att formulera men inte riktigt lyckats sätta fingret på mer än att det skaver. Det här är en bok som snabbt fick sina många understrykningar och som jag vet att jag återkommande kommer att citera. Däribland det här:

 ”Med en praktisk syn på kärleken, logisk enligt cirkelresonemanget vi är ihop eftersom vi är ihop och då fortsätter vi vara ihop. De flesta är så rädda att bli utan kärlek att när de väl upplevt den, eller något som liknar den, släpper de inte taget. Men så kommer det dagar då jag tänker att de gör förbannat rätt i att klamra sig fast även om relationen går på sparlåga.”

 Sara speglar en dubbelhet och ambivalens som är djupt mänsklig och som i hög grad går att känna igen sig i. Tryggheten i att ha den rätta förfäktas i starkare stunder, men när osäkerheten över att inte duga, att bli bortglömd och ratad kommer krypande blir idén om den monogama relationen som en räddare i nöden återigen stark. Den monogama relationen blir återigen snuttefilten som ska skydda en mot ens egna känslor av osäkerhet och alla relationers förgänglighet, trots att det är en illusion.

 Sara har en smittande inspirerande okuvliga vilja att leva och njuta. Hon vill bejaka sin lust, berika sitt liv med det utan att behöva känna skam och hon gör det. Sara sätter på sig ett rött läppstift för att (be)visa att hennes krav på att leva och älska på samma sätt som männen inte vare sig är banalt eller något överdrivet anspråk. Sara är trött på alla regler som begränsar henne. Hon vill leva och njuta, för livet är för kort för att låta bli. Hon häver sig ut, gör ett försök att prova det polyamorösa livet och hon är inte rädd för att göra det, åtminstone inte till en början.

 En stadig sexuell monogam och romantisk relation är likväl trots Saras intentioner att reflektera över sina relationsval och experimentera, normen i hennes medvetande. Då och då tar hon hem någon att vänslas med, i väntan på att den rätta ska dyka upp. Hur mycket hon än dissekerar den monogama kärleken kan hon inte frigöra tanken från den. Visst går det bra att ha kravlöst bra sex med någon utan känslor. Det går lätt att ha bra ömsinta och roliga njutningsfulla sexuella möten så länge kärleken inte är inblandad. Finns den däremot där blev det med ens riskfyllt och svårt för Sara. Tillfälliga lättillgängliga knull finns det många av, medan kärleken är desto mer sällsynt, precis som en enhörning, anser Sara.

 Sara vill prova på att ha en hop med älskare som avlöser varandra och att leva det polyamorösa livet, men är aldrig polyamorös på riktigt. Hon har under åren berättelsen utspelar sig bara en riktigt polyamorös partner, Ivan, (de män som är otrogen mot sin fruar gills inte, då fruarna inte samtyckt till arrangemanget). Hon är det aldrig, delvis för att hon inte hinner med varannan-vecka-med-barn-arrangemanget, delvis för att hon ändå fastnar i monogama relationer av ren slentrian och för att hon är rädd att hon utan den befästa monogamin inte riktigt duger. När hon träffat den tio år yngre Ivan vill hon kasta bort sin nyvunna frihet lättvindigt, och hon vet själv om det. Samtidigt skaver relationen i henne. Sara klarar inte av att veta vad Ivan gör när de inte ses. Hon väntar, trånar efter Ivan, utan att ha tid och vilja ha parallella relationer. Sara intalar sig att hon inte bryr sig, och konstaterar till slut att hon inte är någon tjejkvinna som kan leva polyamoröst utan att bli sårad. Hans polyamorösa ideal stämmer inte med hennes monogama, inser hon efter en tids plågat funderande. Sara bestämmer till slut att de inte ska ses mer eftersom arrangemanget sårar henne. I och med det är hon också i mycket högre grad en självständig rationell aktör än Ester Nilsson i Egenmäktigt förfarande. Det gör ont, men hon har styrkan och modet att göra slut när hon inser att arrangemanget inte fungerar för henne.

 Sara är som sagt aldrig riktigt polyamorös, men avfärdar det likväl för att det inte fungerar. I boken återfinns ett ytligt avfärdande, i värsta fall fördomsfullt och stereotypt i skildrandet av polyamorösa människor. Sara och andra i boken tar sig rätten att recensera och avfärda något de har begränsad, om ens någon verklig inblick i. Mononormen är stark trots ambitionen att ifrågasätta densamma och att kritiken mot densamma är skarp på många ställen. Polyamori avfärdas för minsta lilla problem, precis som vanligt.

 Enligt Saras vän Edith fungerar det inte att ha ett stall med älskare som avlöser varandra därför att det i praktiken alltid är någon som trillar dit och blir kär, vilket gör att det alltid är någon som blir sårad, vilket både är väl kategoriskt och förenklat resonerat. Resonemanget utesluter helt och hållet att man kan vara kär i flera samtidigt. I praktiken kan det visserligen hända att några av de inblandade blir kära och beslutar sig för att vara monogama, men det är enlig min erfarenhet relativt ovanligt. Att den ena parten blir kär i en annan, och att någon eller några därmed riskerar att bli sårade, sker ju även i monogama relationer, så då borde de rimligtvis inte heller fungera, förutsatt att man delar Ediths premisser och problemformulering på ett konsekvent vis. Visst är det svårt att befria sig från paketet som kallas kärlek (egentligen monogam kärlek) som Edith säger, men hur många har ens försökt ordentligt? De flesta använder monogamin och sin partner som en snuttefilt för alla tänkbara känslor av otillräcklighet, av rädsla för att inte duga, känna sig ensam och övergiven, som om andra former av relationer inte kan skapa trygghet och stilla de negativa känslorna.
Fast fördomsfullast av alla är ändå Sara:

”Åh, alla dessa män med drömmar om ensidiga, polyamorösa utsvävningar! Om ni ändå var på utdöende, men tvärtom lever ni och frodades mer än nånsin under ett trasigt begreppsparaply som kallas radikalitet.”

 Polyamorösitet är i hennes medvetande egentligen endast något för egoistiska män, inte för kvinnor som vill leva ett mer självständigt och bejakande liv bortom heteromonogamins tvångströja, kvinnor som aktivt och medvetet valt det. Ja, män har en tendens att bara se sig själva och sina behov, men det beror på patriarkatet i stort, inte på om männen i fråga är monogama eller polyamorösa. Tvärtom tenderar heterosexuella/bisexuella polyamorösa män generellt mer lyhörda, eftersom desamma oftast har ett normkritiskt, queert och feministiskt tänk. Att män är polygama, medan kvinnor är monogama i grunden, men påtvingas/övertalas till det av egoistiska män är en gammal stereotyp som inte har mycket med verkligheten att göra överhuvudtaget.

Trots stundtals fördomsfullhet älskar jag Sara för hennes okuvliga vilja att leva och njuta, att hon vill bejaka sin lust och för att hon vågar ifrågasätta sina relationsval och experimentera bortom mononormen. Det är mer än vad de flesta vågar.