Den rödaste rosen slår ut – tyvärr ensidigt, förenklat och smått fördomsfullt
I boken Den rödaste rosen slår ut tecknar Liv Strömquist kärlekens, eller snarare den heteromonogama kärlekens idéhistoria och försöker bena ut vad som är fel med dagens syn på kärlek.
Boken behandlar det jag kallar den heteromonogama tragedin med sina stereotypa könsroller, brist på kommunikation, ömsesidighet och kamp för att hitta den rätta samtidigt som det hos åtminstone en part finns en "rädsla för att binda sig". Männen vill inte binda sig utan leva utsvävande, utan etiketter och större krav, han håller känslomässig distans och han dikterar villkoren för relationen. Kvinnor vill binda sig, skaffa barn och ha en "riktig relation", ibland undermedvetet. De vill ha känslomässig bekräftelse och låter honom diktera villkoren, under vissa protester. Ibland försöker kvinnorna "övertala" männen att leva på ”rätt sätt” (bo ihop, skaffa barn ihop, kanske hus).
Tyvärr ger Strömquist alltför stort utrymme till sociologen Eva Illouz som skrivet en väldigt stereotyp och ensidig bok om kärlek i vår tid. I princip är Den rödaste rosen slår ut en sammanfattning av Illouz bok Därför gör kärlek ont. Hon problematiserar inte hennes framställning alls utan förhåller sig helt okritiskt till den.
Den enda kvinnor som skildras är de ovanstående beskrivna kvinnorna, alla andra kvinnor som inte uppfyller könsstereotypen och är "mer som män" ogiltigförklaras. De anses inte veta vad de vill. Att de lever som de gör är endast ett uttryck för att de anpassar sig till männen trots att de innerst inne vill leva i en monogam fast relation. De förutsätts inte kunna tänka och avgöra vad som är bäst för dem och det är faktiskt oerhört provocerande att läsa. Vissa kvinnor må spela det invecklade spelet, där de försöker framstå som att de egentligen inte alls är så intresserad av att stadga sig och bilda familj, för att inte skrämma bort männen. Det är sant för en del och det är synd att vissa känner att de behöver göra det, men det är samtidigt en grov förenkling av verkligheten.
Allt som inte bekräftar monogaminormen avfärdas. Att inte vilja binda sig och inte sätta etiketter på sina relationer behöver inte per definition vara något som är dåligt, förutsatt att alla är med på det och det sker med ömsesidighet och respekt för den andres/de andras känslor. Att som kvinna värdera självständighet och sitt eget jag betyder inte heller att man per definition blir lika oförmögen att älska som männen.
Att vissa kvinnor pressar män till monogami, "den rätta relationen" med "de rätta stegen" är inget som överhuvudtaget problematiseras. Kvinnor är det automatisk synd om i egenskap av sitt kön. Kvinnor är automatiskt offer som åtminstone inte tycks kunna göra fel. Deras föreställningar och ageranden ifrågasätts inte. De tycks inte behöva ta ansvar för sina liv. I själva verket har kvinnor också ett ansvar att bryta upp, gå vidare och finna någon mer kompatibel gällande livsmål när så behövs, eller öppna upp relationen för alternativa familjekonstellationer. Att ha olika livsmål är en del av livet, om än hårt och sorgligt ibland, men det är väl bara att ge uttryck för en problematisk empowerment-feminism att säga så om man får tro Strömqvist.
Jag kan skriva hur långt som helst om hur mycket jag inte håller med henne, om hur jag tycker att fokus hamnar fel, men det riskerar bara att bli långrandigt.
Det är alltid en behållning att läsa Liv Strömquist, även den här gången. Det hon skriver väcker både många frågor och ger en del lärdomar. Tyvärr tycker jag det mesta är ensidigt, förenklat och smått fördomsfullt och mycket mer så än i hennes tidigare böcker. Den rödaste rosen slår ut är sorgligt nog ännu ett exempel på att vissa delar av feminismen håller på att bli alltför ängslig och konservativ, snarare än djupt systemkritisk och framåtblickande.
