Polyamorous Metallicum

Jag läser Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Jag tänker mycket på Ester Nilsson, ömsom hur jag delvis tycker hon har rätt och delvis fel känner ingen mig, ibland på ett allt för påtagligt obekvämt vis. Jag känner med henne en smula trots att det tidvis skaver.

Jag känner alltför väl igen mig i Ester och hennes berättelse. Ömsom trånandet, suckandet, att vara avundsjuk över att världen, till och med något så banalt som gamla gulnande tidningar verkar vara intressantare än en själv. Klockan tickar. Ett, två, tre, i snigelfart och den älskade hör inte av sig. Frågorna som uppstår: ”Vad har jag gjort som är fel? Duger jag inte? Tvivlen dunkar obönhörligt, obehagligt och hårt.”

Jag känner alltför väl igen mig att av ren stolthet försöka förmå sig till att vara en rationell och självständig människa, att bestämma sig för att inte höra av sig heller eftersom den andra är så tyst. Försök till att tänka logiskt och balanserat: Den andre parten jobbar nog bara mycket och jag måste vara en självständig, oberoende och autonom människa som är följsam och inte ställer för mycket krav. Vi vet vad vi har varandra så vi behöver inte ideligen ha kontakt med varandra. Pressa inte, kväv inte, var omtänksam, tillmötesgående och förstående.  Lyssna in den andres behov och tempo. Måste vara en vettig och normal människa. Frågar: ”Men är det inte konstigt att inte vilja ha kontakt ideligen med någon man just inlett en kärleksrelation med?”

Tvivlen försvinner inte, hur mycket en än försökt hitta distans och oberoende självständig autonom balans. Allt kretsar likväl kring den andre. Utan den andre är jaget ingenting. Vi ska vara en helhet, ihop. Precis som för Ester.

Jag känner alltför väl igen sig i att ömsom rasande förbanna alla den andres brister, ömsom älska fullt av ömma tankar över att ha träffats och över att hen existerar. Den andre som inte helt vill bli ens egen brännmärks. Den andra borde vara tacksam att den blir älskad trots alla brister.

Inga svar, bara tystnad medan dagarna går. Allt som sker är en notering av tystnaden, allt annat är som paralyserat. Det är sannerligen en uppvisning i hur man dödar en människa socialt, som Ester formulerar det.

Jag tänker på Esters benhårda tro och förhoppningar. Trots det som händer mellan Ester och Hugo Rask, hur dåligt det får henne att må, tror Ester likafullt på paradiset i att två människor möts, eftersom hon hade upplevt det och det därmed inte kan vara någon utopi. Att det här inte var det och troligtvis inte skulle utveckla sig till det vägrade, eller vågade Ester inte inse. Hon tror trots vad som händer mellan, eller snarare vad som kanske inte sker mellan dem, stenhårt på tvåsamhet och att två ska bli ett trots att hon äts upp av att inte veta hur det ska bli, vad Hugo tänker och om han överhuvudtaget är intresserad. Inte är han speciellt intresserad av hennes känslor heller. I hans värld är det huvudsaken att han inte har ont och mår dåligt. Att hon gör det ser han pliktskyldigt som synd, men att han skulle vara upphov till det ser han inte alls. Han säger:

”Det är väl bara att tala med någon professionell? Jag har inte varit förtvivlad, men uppenbarligen är du drabbad.”

Jag tänker på Ester, som så många andra före henne själv, låter sig ätas upp av en annan, i tvåsamhetens namn, för att två nödvändigtvis anses måste bli ett. Man måste lida och slita för att njutningen skulle komma och då vara värd något, anser Ester, vilket i sig är en kontrast och motsägelse till hennes föreställning om paradiset i att två människor möts. Men det kan förklaras av att hon fått en liten annan syn på saken då Hugo inte låter sig infångas så lätt som hon hoppats. Står hon bara ut lite till så kommer han vilja ha henne, resonerar Ester, ty den enträgne vinner alltid i längden.

Jag tänker på att det är mycket Ester inte frågar sig trots sitt filosofiska intresse. Hon frågar sig aldrig på allvar om smärtan verkligen är värd det, om han är värd hennes tålamod och fruktlösa trånande, att det är rimligt att han berövar henne på en massa tid och ork som hon aldrig kan få igen. Hon frågar sig aldrig om det är rimligt att tvåsamma relationer måste vara på ett visst sätt. Att man i månader skickat sms till varandra och dessutom idkat könskontakt, betyder inte automatiskt att det är vi för evigt, att semestrar ska spenderas ihop. Det betyder inte automatiskt gemensam boning, att man ska bli gråa och åldras tillsammans. Det betyder inte automatiskt att ett och ett (för)blir ett ännu större ett, en gemensam enhet. Passion innebär inte, utifrån en föreställd allmängiltig princip, att relationen automatiskt måste leda till långa sommarsemestrar och ihoplevnad i resten av evigheten.

Jag anser emellertid att Ester har rätt i sina anspråk i viss mån. Hon har rätt till en förklaring därför att de två blivit förbundna med varandra genom att ha intim kontakt. Han hade tagit på sig ansvar genom att gå in i hennes kropp. Det är dock inte att förespegla att de ska ingå en tvåsam relation med varandra, som hon verkar anse det, däremot har Ester rätt i att få höra hans förklaring, vad han vill. Samtidigt frågor hon inte honom vad han egentligen tycker, tänker och vill. Hon kunde också ta initiativ till det, men det verkar som hennes övertygelse om evig tvåsamhet och att hon har absolut rätt, får henne att inte förmå det.

Jag tänker på Hugos otydlighet, att han är undflyende med vad han vill, både oförstående inför och avfärdande av Esters känslor.  Undanflykter och flackande blickar. ”Jag är upptagen” blir hos Hugo till en täckmantel för att inte stå för vad han gjort och för vad han vill. Han vill slippa yppa sin innersta önskan om knull utan krav på evig tvåsam hopbindning. Han plågar med tystnad, nonchalans och förstår inte problemet. Det är först när Ester blir arg och konfronterar Hugo som han till sist sätter ord på vad han vill. Han skriker ut:

”En totalitär, krävande pålaga, en ofrihet vi pådyvlar varandra. Att kräva att en människa man haft fysisk beröring med från den stunden ska släppa allt är tyranni. Att begära att han efter denna fysiska kontakt aldrig mer får behålla något för sig själv, är inte bara småborgligt, det tyder på en total avsaknad av respekt för individens frihet, som du brukar hålla så högt.”

Jag håller med honom om det, men det måste också uttryckas för att den andre parten, i det här fallet Ester, inte ska bli sårad, få en massa förhoppningar som aldrig kommer infrias. För att hon inte ska plågas mer och få möjligheten att gå vidare.

Ester i sin ilska över Hugo, som i viss mån är legitim, svartmålar alla tvåsamma normbrytare.

”Den som har flera kvinnor, eller män, behöver aldrig riskera att komma riktigt nära någon. Aldrig bli jämbördig, aldrig utsätta sig, kan manövrera med makten så man aldrig hamnar i underläget utan alltid har någon annan att gå till. En sorts existentiell helgardering.”

I hennes värld är det omöjligt att komma flera människor nära, åtminstone om man har flera kärleksförhållanden. Att ha en nära innerlig relation med en person utesluter i hennes värld att man kan ha det med en annan. Men varför? Kärlek är trots allt inte en ändlig resurs. Skulle hon även resonera att man enbart kan ha en vän som man kan komma tillräckligt nära? Jag har svårt att tro det. Vad består egentligen skillnaden i?

Jag tänker att det är intressant att Ester talar om jämlikhet, när hennes relation med Hugo från första början saknat det allra minsta som kan tolkas åt det hållet. Det är alltid hon som hamnar i underläge och offrar sin tid och energi på att passivt tråna efter Hugo, medan han överhuvudtaget inte bryr sig om hennes känslor.

Jag undrar vad det är för fel med att helgardering och att därmed inte vara helt beroende av den andre partens nycker? För mig är det just viljan om att vara jämbördig och att slippa vara den som är totalt underordnad som gjort att jag själv valt att ta steget att vara flersam. Jag vill inte  vara så sårbar som Ester och att någon ska sätta sig på hen. Jag vill inte heller förlora en massa tid på grund av att den andre inte respekterar mig. Jag vill definitivt inte reduceras till en passivt trånande person med ständig undran om jag duger och gjort något fel.

Föreställningarna om tvåsamheten är inte per definition någon trygg liten snuttefilt att ta för given och det visar även Esters historia.