I den rödaste rosen – några kritiska frågor innan jag ens läst boken
I Den rödaste rosen slår ut undersöker Liv Strömqvists hur det går för kärleken i senkapitalismens tid (släpps 2019-08-30). Hon gör det säkerligen ur ett högst mononormativt perspektiv utifrån beskrivningen av boken på Bokus, recensionen på SVT och intervjun med henne, också den i SVT.
Varje gång ämnet kärlek tas upp brukar jag bli besviken och smått irriterad eftersom det ofta visar endast monogama människors perspektiv och (ofta) inskränkthet. Allt som inte faller inom normen om den långa fasta relationen med endast en person, så som polyamorösas och relationsanarkisters relationer syns sällan, om så sker är det mest på ett skambelagt vis.
I intervjun talar hon om den andra personens annanhet som är en essentiell del av känslan förälskelse. En central del (för de flesta) är att det bara finns en person som är helt unik, ensam i sitt slag som i sin tur blir till den enda, den enda som går att älska. Ingen annan förutsätts att vara unik och ensam i sitt slag i ekvationen, även om det torde vara uppenbart att så är fallet. Men så utmärks inte alltid människan av logik.
Jag är inte så förhoppningsfull att systemkritiken ska gå särskilt djupt. Många av följande frågor tror jag varken kommer ställas eller besvaras: Varför är monogami nödvändig överhuvudtaget? Varför är det viktigt att känna förälskelse? Vad är ens förälskelse? Hur känns det? Går den att känna på olika vis? Hur förutsätts det kännas? Varför är det ens ett problem att ”känna för lite”? För vem? De inblandade parterna eller det omgivande samhället med sina fördomar om hur en ”riktig relation” ska se ut? Är inte förälskelse ett bräckligt fundament att bygga relationer på då det ofta blir svagare med tiden?
En vidare kritisk analys kommer när jag har läst boken. Det blir nog inom kort.