Esters rätt: Att invänta Hugos förklaring
Han hade tagit på sig ett ansvar genom att gå in i hennes kropp, det var att förespegla henne något som måste fullföljas. Hon hade därmed rättigheter och i den ingick att höra hans förklaring.
(Lena Andersson, Egenmäktigt försvarande)
Ebba Witt-Brattström skriver i Kulturmannen och andra texter att Egenmäktigt förfarande kan läsas som en motståndshandling mitt i könskrigets slagfält där den oskyddade unga kvinnokroppen står i dess mitt. Det är inte kvinnan som ska skämmas utan mannen som inte förstår att ta ansvar för sina sexuella handlingar. Ester Nilsson anser inte att det är hennes fel att han agerar som han gör, vilket Witt-Brattström kontrasterar mot vad som skildrats under #prataomdet, det vill säga unga kvinnor som känner skam för de fel männen begått mot dem.
Att Hugo Rask har haft sex med henne utan att vilja ha ett förhållande med henne (läs tvåsamt traditionellt parförhållande där man lever hop livet och åldras tillsammans) hotar hela Esters existens. Hennes kropp är hennes egen, inte en sexuell serviceinrättning för mannen som är på väg mot ständigt nya kvinnokroppar att upptäcka och ta del av, anser hon.
Jag kan inte se Esters motståndshandling lika entydigt. Visserligen håller jag med om att hon inte ska känna skam för Hugos tillkortakommanden, i det här fallet att han inte förmår att tala om för henne vad han vill och för att han drar sig undan. Ester har rätt till att höra en förklaring av Hugo, om hur han har tänkt sig att deras relation ska fortsätta, om han ens tycker att den ska det. Men hon skulle ha kunnat fråga honom detsamma. Istället trånar hon passivt efter honom, förväntar sig monogami, och inväntar att han ska ge en förklaring till sitt beteende, en förklaring som inte kommer förrän hon i slutgiltig ilska ställer honom mot väggen.
Passivt trånande av en uppblåst självupptagen och självgod kulturman är inte en motståndshandling. Däremot är det mänskligt att göra det, med tanke på det monogamifixerade ojämställda samhälle vi alla befinner oss i och måste förhålla oss till och med tanke på att en människa inte kan vara ständigt rationell.