Så jävla trött – om det känslomässiga arbetet
I boken Så jävla trött försöker den amerikanska journalisten Gemma Hartley sätta ord på den tillsynes självklara men ofta osynliga del av kvinnors vardag som kallas det känslomässigt arbetet. Det ser hon som feminismens nya frontlinje. I klarspråk menar Hartley att vi har motverkat jämställdhet på alla plan genom att inte ha adresserat det känslomässiga arbetet och den maktobalans som uppstår när en part (oftast kvinnan) förväntas göra allt jobb, inklusive det jobb den andra parten (mannen), borde göra själv.
Men frågan har adresserats förut i feministiska sammanhang och är långt ifrån ny. Däremot är det är bra att hon tar sig an ämnet på ett lättbegripligt sätt så medvetenheten om problemet når ut till fler.
Första delen av boken är långsam med en lång radda av beskrivningar av hur det känslomässiga arbetet ser ut i den heterosexuella kärnfamiljen. För att hårdra det en smula: Kvinnor ansvarar för det mesta av arbetet och männen förstår inte problemet (”Du kunde väl bara bett mig om hjälp” säger de) och hjälper till när de blir ombedda. Det är lite väl långtråkigt att läsa flera sådana berättelser på rad.
I första delen av boken kan man få intrycket av att Gemma Hartley mest går omkring och vill att hennes make ska läsa hennes tankar, vilket är Caroline Ringskog Ferrada-Nolis kritik. Men i de sista kapitlen i andra delen av boken, i synnerhet i kapitel 10 och framåt, blir det bättre. Där blir Hartley desto mer konstruktiv och försöker hitta en lösning på problemet. Där försöker hon också göra upp med könsrollerna. Hon ser också att även hon bidragit till problemet i sin relation.
Vissa saker som hon tar upp är rätt så självklara. Bland annat skriver Hartley att man måste börja tala mer med varandra på ett konstruktivt vis och männen måste bjudas in till samtalet. Att kvinnor behöver göra upp om sina förutfattade meningar som att kvinnor är bättre på känslomässigt arbete och männen (nästan) ingenting kan, känns också självklart, likaså att man måste veta hur man ska tala om problemet. Men hur får man samtalet att bli konstruktivt?
Det finns bra insikter i boken. Kvinnor måste släppa övertygelsen om att deras sätt alltid är det bästa. Att lägga sig i och oavsiktligt förminska männen kan vara det som hindrar dem att ta på sig mer känslomässigt arbete eftersom misstron riskerar att medföra att de tvivlar på sig själva. Det i sin tur berövar männen chansen att lära sig på egen hand. Kvinnor måste sluta med att kom in och värdera vad männen gjort utifrån deras (ofta) längre erfarenhet. Kvinnor måste sluta sträva efter perfektion som leder till kontrollproblem och en felaktig bild av att ingen kan göra det så bra som dem. Det är ett narrativ som underminerar och omyndigförklarar männen och hindrar dem från att någonsin göra mer än att ”hjälpa till”.
Samtidigt behöver männen inse att kvinnor inte behöver ”hjälp” utan en fullvärdig partner, vilket är två helt olika saker. Att hjälpa till är att avsäga sig ansvar för relationen och överlämpa den helt och hållet. Det är långt ifrån ett fullvärdigt partnerskap som innebär att bägge två måste prestera och ta ansvar.
Hartley utvidgar också begreppet känslomässigt arbete så att det inte enbart handlar om heterosexuella parrelationer, och det ska hon ha beröm för, även om det bara ges plats på några få sidor i boken. Hon skriver om hur svårt det är att få acceptans som minoritet, som funktionsnedsatt, icke-binär och rasifierad. Det innebär att hantera ifrågasättande av sin blotta existens, att leva med att andra inte förstår en och de svårigheter man går igenom, vilket göra en helt slut.
Sedan håller jag också med om att det finns en brist på systemkritik i boken, som varför man ska ha storslagna barnkalas, varför man måste bo i ett estetiskt kliniskt rent och tilltalande hem. Dessutom är det lite väl utopiskt att tro att alla män plötsligt skulle släppa sin maktpositioner utan vidare.
Ska man läsa boken är det framförallt de sista kapitlen man har behållning av, i alla fall om man söker någon sorts konstruktiv lösning på problemet känslomässigt arbete. Hartley ger långt ifrån en ultimat och definitiv lösning på problemet, men däremot välbehövliga råd och stöttning på vägen mot målet: Det fullvärdiga partnerskapet där alla parter delar på det känslomässiga arbetet.
